Inte vara så mycket uppe i huvudet...

...var en kommentar kontra mitt angreppsätt av gestaltningsuppgiften.. Göra göra göra...kommentaren och...min lärares stoppande-gest med handflatorna mot mig i en gest när denne pratade om just "reflektionen"/"litteraturen" till hela gruppen ,fastnade också på näthinnan. STOPP med "huvudet" ..???..får doppa ned huvudet i en hink med isvatten för att stanna reflektionståget.

Från vårt första gestaltnings-basgruppsmöte ser jag scener och fraserna upprepa sig ständigt tom när jag sover ...Det är fast i huvudet.. inte i händerna...inte ännu iallafall.. Jag vill inte, vill inte.. gå in i ett mindgame av analytiska ställningsstaganden i den fysiska gestaltningen som det innebär när jag gestaltar.. det smärtar att producera därför att jag upplever hela min skapelseprocess som patetisk, irrelevant för processen och korkad (fastän jag intelligentsmässigt vet att skapelseprocess är hur relevant som helst har det ingen betydelse - jag skäms HELA TIDEN eftersom jag trots all min kunskap om hur relevant min individuella process är för gestaltningen uppleverar jag lik förbannat att vägarna i processen är för världen(tellus) irrelevant och endast självhävdelse-fierad..

Jag vet inte hur jag ska skapa objektivt eftersom jag ständigt tidigare fysiska studier i bild har blivit utmanad och enormt trängd till att söka mitt uttryck röst för det individuella avtrycket i produktionen. Nu ska jag försöka få mina världar att samspela och är patetiskt gråtfärdig eftersom sättet jag skapar på går så långsamt. Jag vet hur jag fungerar när jag gestaltar men det är en utdragen process som handlar om blockkognition som pågår i ett sträck utan avbrott för andra åtaganden i att producera kognitivt. Jobba på extraknäcket med kroppen går bra men att skriva andra arbetet och vara social finns inget utrymme.

Vad som händer i processen är att jag blir helt uppslukad av mina inre filosofiska resonemangen och kan bli sittandes stirrandes på objektet jag skapar i timmar - för att göra ett enda move som motiverar min kognition och det är det enda jag vet där jag uppnår mina intentioner med verket. Är gråtfärdig för det känns patetiskt, vi lever inte på 1800talet och tiden för denna sortens reflektionsverksamhet finns inte i min vardag, känner mig till och från lite smått hysterisk inombords och vet inte hur jag ska lösa att "GÖRA GÖRA GÖRA". Det jag kan göra är att "lägga mig platt" i ett medium jag redan känner till tekniken i och låta tekniken föra mig till mitt budskap...om meningen är att GÖRA GÖRA GÖRA GÖRA.. men det känns ju oerhört pretentiöst att inte ha något budskap innan jag börjar använda mediet för att färdigställa det som ska ställa ut mitt budskap i gestaltningsuppgiften "konflikt" .....Helvete

Nu blev det komplext...

Funderar funderar funderar....,möter massa människor just nu.. Nya möten varje dag .. Min egen nervositet kring möten - reaktion - beteende - handling känns patetiskt obetydlig i jämförelse till barnens vardag, de får varje dag möta maktutövanden och anpassa sig vare de behöver eller inte.. Min ide om att filma mina egna rektionerboch följa upp dem känns avlägset och irrelevant.. Jaget säger till mig att höja mig över mitt egocentriska utforskande.. Det var kul några dagar.. Visste detta från början egentligen.., att jag skulle tröttna på mig själv. Bättre lyfta undersökningsfokus mot världen istället.

Gestaltningsprojekt - Tema - konflikt

Igår startade jag mitt gestaltningsprojekt, ska kartlägga och synliggöra plattformer för maktpåverkanförhållandena i de strukturer jag uppenbart väljer att förhålla mig till. Detta ska ske med mobilkamera och det kommer bli naket....mentalhygien a la buktvätt..iiiuu. Tanken är att bli ännu mer medveten om var plattformen har sitt utrymme i kognitiva scheman för maktpåverkan för riktning av val för reaktion och följaktligen beteende och sedermera handling.

"Konflikten" ligger i att hjärnan styr - reaktion till beteende till handling på grund av sociokulturell kontext men den "egna fria viljan" hos individ påverkar alltid individen magnitut stort att gå sin egen väg ändå oavsett om individen "vill eller inte". Detta tycker jag är oerhört intressant och det är där lärande och undervisningsbiten kommer in - bland annat den proximala utvecklingzonen.

Jag menar att på/i plattformen för den proximala utvecklingzonen visar individen/eleven.. (är blottat - alternativt tillsammans med "jaget/egot" - om den är framtvingad av negativ maktpåverkan)... "den egna fria viljan" - Den fria viljan är tillgänglig för oss lärare att lyssna på, hörsamma och pusha. Ibland hjälpa eleven att bli medveten sin "egen fria vilja".

Att som lärare förtjäna förtroendet att befinna sig på samma plattform som eleven behöver läraren först själv bli kunnig i att analysera strukturerna och maktpåverkan i skolverksamheten för att ens kunna lösa knutarna för reaktionerna som förlöser handlingen hos eleven. Det handlar om att inte bli slav under sina känslor - varken förmycket av det ena eller andra - det vill säga bli för kall eller varm och ändå behålla öppenhet, ödmjukhet, lyssnarförmåga, medmänskligheten, nakenheten och god nivå på självrespekten och självkritiken dvs självkänslan.

Någon sade - om man ska förstå världen får man börja med att förstå sig själv. Vi är förvisso individualister och unika i våra väsen - men - vi är ett och samma släkte med någorlunda gemensamma uppsättningar av gener. Det här känns pretto men när lärarlaget tog upp att våga vara pretto på morgonsamlingen tänkte jag -gött ...frisedel från strukturen...snacka om maktpåverkan..haha .. det här kan bli hur som helst och känns oerhört spännande.