Vara med är inte det avgörande ...

... för existens. Att vara elev och tänka objektiv i tredje led i elevs perspektiv utifrån en subjektiv gestaltningsidé som tar sin form endast utifrån filosofiska resonemang är bara otroligt svårt. Att inte förledas in i en subjektiv reflektionsbana kräver att man har kontroll på när man är för trött för att inte låta sig valsas omkring av ens egna känslomässiga berg och dalbanor. Skrattar ihjäl mig vad banala vi människor är men känner mig väldigt emotionellt respektfull mot det vi människor kallar vid mänsklighet.

KONSTEN

Världens största oljemålning.....http://konsten.net/?p=3255

INSPIRERAD

Det ofrivilliga är ibland det som utlöser perspektivet över det komplexa i processen.

Fallet och smärta blir inspirationskälla.

Vad händer om människan inte behöver kämpa längre.

Hur kommer det sig att ljuvligt betagande konstprocess gör sig hörd när människan snubblar.

Det smärtar innan ljuvligt.

Kreativitet föder vacker.

Att föda är smärta - barnet är ljuvligt.

Kunskap är sorg.

Sorgen är hemsk.

Negativ uppmärksamhet innan sorg känns tom bättre.

Barnen leker - vuxna är allvar.

Tiden är universums - allvaret och valet är vårt.

Reflekterar

.. Står till, backar tillbaka, går framåt väljer ett annat håll .. är otålig och tycker att det är platt att måla gestaltningsuppdraget. Vill gå på min ursprungliga idé men blir osäker på om det räcker till för vad jag vill förmedla. Tänker mycket på de olika förmedlingsdelarna (där budskapet visar sina uttryck)i målningen och hur jag kan utmana mig att göra det annorlunda. Måste det vara så traditionellt - självklart inte. Hur kan jag göra annorlunda men med andra tekniker... Funderar på att byta målningen till projektioner.. visa maktpåverkansförhållandena med hjälp av de rum/mening vi själva skapar mellan scener händelser ... svårt... funderar.. mer utmanande än att måla det jag redan ser framför mig är färdigt - målningen är bara att måla upp - förlagad ligger färdig i huvudet. Inte riktigt utmanande kanske.. vad är good is enough?...

Inte vara så mycket uppe i huvudet...

...var en kommentar kontra mitt angreppsätt av gestaltningsuppgiften.. Göra göra göra...kommentaren och...min lärares stoppande-gest med handflatorna mot mig i en gest när denne pratade om just "reflektionen"/"litteraturen" till hela gruppen ,fastnade också på näthinnan. STOPP med "huvudet" ..???..får doppa ned huvudet i en hink med isvatten för att stanna reflektionståget.

Från vårt första gestaltnings-basgruppsmöte ser jag scener och fraserna upprepa sig ständigt tom när jag sover ...Det är fast i huvudet.. inte i händerna...inte ännu iallafall.. Jag vill inte, vill inte.. gå in i ett mindgame av analytiska ställningsstaganden i den fysiska gestaltningen som det innebär när jag gestaltar.. det smärtar att producera därför att jag upplever hela min skapelseprocess som patetisk, irrelevant för processen och korkad (fastän jag intelligentsmässigt vet att skapelseprocess är hur relevant som helst har det ingen betydelse - jag skäms HELA TIDEN eftersom jag trots all min kunskap om hur relevant min individuella process är för gestaltningen uppleverar jag lik förbannat att vägarna i processen är för världen(tellus) irrelevant och endast självhävdelse-fierad..

Jag vet inte hur jag ska skapa objektivt eftersom jag ständigt tidigare fysiska studier i bild har blivit utmanad och enormt trängd till att söka mitt uttryck röst för det individuella avtrycket i produktionen. Nu ska jag försöka få mina världar att samspela och är patetiskt gråtfärdig eftersom sättet jag skapar på går så långsamt. Jag vet hur jag fungerar när jag gestaltar men det är en utdragen process som handlar om blockkognition som pågår i ett sträck utan avbrott för andra åtaganden i att producera kognitivt. Jobba på extraknäcket med kroppen går bra men att skriva andra arbetet och vara social finns inget utrymme.

Vad som händer i processen är att jag blir helt uppslukad av mina inre filosofiska resonemangen och kan bli sittandes stirrandes på objektet jag skapar i timmar - för att göra ett enda move som motiverar min kognition och det är det enda jag vet där jag uppnår mina intentioner med verket. Är gråtfärdig för det känns patetiskt, vi lever inte på 1800talet och tiden för denna sortens reflektionsverksamhet finns inte i min vardag, känner mig till och från lite smått hysterisk inombords och vet inte hur jag ska lösa att "GÖRA GÖRA GÖRA". Det jag kan göra är att "lägga mig platt" i ett medium jag redan känner till tekniken i och låta tekniken föra mig till mitt budskap...om meningen är att GÖRA GÖRA GÖRA GÖRA.. men det känns ju oerhört pretentiöst att inte ha något budskap innan jag börjar använda mediet för att färdigställa det som ska ställa ut mitt budskap i gestaltningsuppgiften "konflikt" .....Helvete

Nu blev det komplext...

Funderar funderar funderar....,möter massa människor just nu.. Nya möten varje dag .. Min egen nervositet kring möten - reaktion - beteende - handling känns patetiskt obetydlig i jämförelse till barnens vardag, de får varje dag möta maktutövanden och anpassa sig vare de behöver eller inte.. Min ide om att filma mina egna rektionerboch följa upp dem känns avlägset och irrelevant.. Jaget säger till mig att höja mig över mitt egocentriska utforskande.. Det var kul några dagar.. Visste detta från början egentligen.., att jag skulle tröttna på mig själv. Bättre lyfta undersökningsfokus mot världen istället.

Gestaltningsprojekt - Tema - konflikt

Igår startade jag mitt gestaltningsprojekt, ska kartlägga och synliggöra plattformer för maktpåverkanförhållandena i de strukturer jag uppenbart väljer att förhålla mig till. Detta ska ske med mobilkamera och det kommer bli naket....mentalhygien a la buktvätt..iiiuu. Tanken är att bli ännu mer medveten om var plattformen har sitt utrymme i kognitiva scheman för maktpåverkan för riktning av val för reaktion och följaktligen beteende och sedermera handling.

"Konflikten" ligger i att hjärnan styr - reaktion till beteende till handling på grund av sociokulturell kontext men den "egna fria viljan" hos individ påverkar alltid individen magnitut stort att gå sin egen väg ändå oavsett om individen "vill eller inte". Detta tycker jag är oerhört intressant och det är där lärande och undervisningsbiten kommer in - bland annat den proximala utvecklingzonen.

Jag menar att på/i plattformen för den proximala utvecklingzonen visar individen/eleven.. (är blottat - alternativt tillsammans med "jaget/egot" - om den är framtvingad av negativ maktpåverkan)... "den egna fria viljan" - Den fria viljan är tillgänglig för oss lärare att lyssna på, hörsamma och pusha. Ibland hjälpa eleven att bli medveten sin "egen fria vilja".

Att som lärare förtjäna förtroendet att befinna sig på samma plattform som eleven behöver läraren först själv bli kunnig i att analysera strukturerna och maktpåverkan i skolverksamheten för att ens kunna lösa knutarna för reaktionerna som förlöser handlingen hos eleven. Det handlar om att inte bli slav under sina känslor - varken förmycket av det ena eller andra - det vill säga bli för kall eller varm och ändå behålla öppenhet, ödmjukhet, lyssnarförmåga, medmänskligheten, nakenheten och god nivå på självrespekten och självkritiken dvs självkänslan.

Någon sade - om man ska förstå världen får man börja med att förstå sig själv. Vi är förvisso individualister och unika i våra väsen - men - vi är ett och samma släkte med någorlunda gemensamma uppsättningar av gener. Det här känns pretto men när lärarlaget tog upp att våga vara pretto på morgonsamlingen tänkte jag -gött ...frisedel från strukturen...snacka om maktpåverkan..haha .. det här kan bli hur som helst och känns oerhört spännande.

Bedömningsuppgift i LBD220 med Bengt Lindström på pedagogen

Efter 2 intensiva dagar med klassen och Bengt Lindström från pedagogen är det fullt i frontal-loben. Vi har analyserat remissförslaget i bildkursplanen för grundskolan kontra den nuvarande samt kontra dem tittat på vår egen bedömningsmatris som ligger för vår bedömning av oss i egenskap av elever på bildlärarlinjen,.. Frågeställningarna ringer fortfarande i huvudet och jag drömmer om etiska och moraliska ställningsstaganden.. Vad innebär konstnärlig förmåga, vad innebär tydlighet, vad innebär förmåga, ,... vem bestämmer vilka kunskapskvaliteer som ska avgöra lärande och utveckling.. tunga frågor.. Tillämpningen av kursplaner och styrdokument i läraryrket bouncar obenhörligen tillbaka på digniteten av pedagogisk professionalitet, helt solklart. Verktyg för skolledare saknas däremot för att implementera kursplanerna som kan tolkas väldigt subjektivt beroende på vilken av kunskapsförmågorna man personligen anser ska premieras - produktkvalificering eller processkvalificering..

Bedömningsmodell för produkt & process

Nu har vi en uppgift som innebär att vi ska utforma en egen bedömningsmodell för produkt-samt processbedömning. I detta ingår att vi ska plöja den nationella utvärderingen av grundskolan, rapporten Bild 253, samt portfölj och processbaserad bedömning samt styrdokument och kursplaner för Bild och annan relevant litteratur. Dessutom har jag en parallelluppgift som är en rest från min första inriktning, en fältstudie i lkp310 där jag ska undersöka förskole- fritidsverksamhets framväxt och utveckling samt arbetsformer. Bloggen har blivit som en checklista av vad jag producerar,...vet inte om det är det egentliga målet för min egen utveckling... processen värderar jag egentligen högre än den färdiga produkten...Nu är det kluvet..
..Inte egentligen .. Hållbart lärande och lärande för livet innebär en ständig resa slutprodukten är i själva verket "bara" en ny plattform för att skutta vidare till nästa.. så dessa plattformer utgör i själva verket hela processen.. om rätt ska var rätt..

UPPGIFT TECKNA SERIER

SUCK... JA... faktiskt... här håller jag på och forskar om utvecklingen i den proximala utvecklingszonen i den estetiska världen, samtidigt som jag ska hålla uppe alla andra uppgifter, vfu planeringen och lektionen, vfuledar-besök - pedagogisk prestation - vfurapport som jag håller på och skriver kopplingar till styrdokument för att göra en abstrakt värld så kontret som möjligt - för att stärka estetikens värden i skolan, ...... tyvärr bildserie i serieteckningstekniker får stå över faktiskt tills jag har tid med att flytta över fokus till det praktiskt handlaget och skissbordet...

5 bilder ur Skissboken

"Han med Stort H"

Vad gäller Han med Stort H är det en gräns som överskridits vad gäller relationer. Har aldrig kunnat teckna någon jag känner för det jag ser har jag inte kunnat se utanpå för att avbilda, har inte vetat hur det ska visa sig igenom mitt formspråk. När jag fick ingivelsen på att skissa han med stort H kom känslan över mig omedelbart och jag visste vartenda strecks placering. Mycket märkligt. Aldrig upplevt den sortens ingivelse förrut inte. Stort gränsövertramp. Fick lite av samma inpulser när jag tecknade Bengt, vår lärare, tolkar det endast som om det är något med honom som jag ser och kan fånga. Kanske har jag övat upp mitt seende i linje med kravet jag har på mitt formspråk och blivit bättre på styra in på renodlingen kognitivt snabbare. Vem vet.. spelar det någon roll, och i såfall för vilken kontext då..

"Skog & Granar"

Vad händer när jag börjar använda mig av ett fritt skissande? Slutade skissa spontant och otvingat när jag gick i grundskolan och försökte göra som "flickan som alltid blev upphöjd av läraren" ... tills jag slutade mitt i terminen på Göteborgs konstskola på grund av att jag ansåg mig inte fylla ett förmedlande ett förhuvudtaget syfte med konsten. Tappade all fokus (tack och lov) och kunde på grund av det börja tänja på gränserna av var mitt visuella språk var på väg om det förhuvudtaget fanns att bygga ett för mig personligen - meningsfullt konstnärsskap. Det ska säga någonting - det är viktigt annars står jag över. Jag ser idag numera den tekniska verksamheten i form och bildutformning som ett verktyg för att förmedla ett budskap. Därför är just den här skissen så väldigt jobbig att titta på eftersom den inte har en enda genomtänkt tanke eller budskap. Den är bara skön och behaglig att titta på - en utsmyckning utan budskap.

Detta skissande är väldigt gränsöverskridande för min del eftersom det är påtvingat och inte genom en ingivelse förankrat.

"Förebilder"

Gränsen mellan förebilder och deras följare utgörs av kommunikationen mellan dem. Denna förebilden känner jag inte ännu men hyser goda förhoppningar om en givande kommunikation.
Håller på att forska fram om jag kommer att välja att företräda förebildens kamp för estetikens närvarande i utbildning.

"Krok"

I ett tvingat skissande, passar på att letar efter mina geners formspråk - vill att skissande ska ha en mening och valde att försöka komma åt det tema som kopplar ihop mig med mitt förflutna och framtiden. Det vill säga - också tänja på gränserna för var mitt formspråk kan ta mig vidare. Håller på att utskönja gemensamma nämnare och kroken är ett återkommande skisstema som tar sig vidare som i text skog och granar (som bild ovan)

"Koll på läget"

Detta är en ingivelse från prinsgatan en tidig morgon när solen låg bakom toppen av skansenkronan som skymtar bakom kullen som gränsar till hagaområdet.
Alla bilder jag får ingivelsen om att skissa ner baserat på ett känsloläge och kan inte tvingas fram, då blir det ren teknisk avbildning som saknar meningsfullhet.

Den här avläsningen av ingivelsen (känsloläget) kom omedelbart helt otvingat till mig när jag upplevde att jag klev över gränsen från oro till eufori över att jag hade bra utfall i alla tagna beslut i kontexter som utgör att "klara skivan".