...var en kommentar kontra mitt angreppsätt av gestaltningsuppgiften.. Göra göra göra...kommentaren och...min lärares stoppande-gest med handflatorna mot mig i en gest när denne pratade om just "reflektionen"/"litteraturen" till hela gruppen ,fastnade också på näthinnan. STOPP med "huvudet" ..???..får doppa ned huvudet i en hink med isvatten för att stanna reflektionståget.
Från vårt första gestaltnings-basgruppsmöte ser jag scener och fraserna upprepa sig ständigt tom när jag sover ...Det är fast i huvudet.. inte i händerna...inte ännu iallafall.. Jag vill inte, vill inte.. gå in i ett mindgame av analytiska ställningsstaganden i den fysiska gestaltningen som det innebär när jag gestaltar.. det smärtar att producera därför att jag upplever hela min skapelseprocess som patetisk, irrelevant för processen och korkad (fastän jag intelligentsmässigt vet att skapelseprocess är hur relevant som helst har det ingen betydelse - jag skäms HELA TIDEN eftersom jag trots all min kunskap om hur relevant min individuella process är för gestaltningen uppleverar jag lik förbannat att vägarna i processen är för världen(tellus) irrelevant och endast självhävdelse-fierad..
Jag vet inte hur jag ska skapa objektivt eftersom jag ständigt tidigare fysiska studier i bild har blivit utmanad och enormt trängd till att söka mitt uttryck röst för det individuella avtrycket i produktionen. Nu ska jag försöka få mina världar att samspela och är patetiskt gråtfärdig eftersom sättet jag skapar på går så långsamt. Jag vet hur jag fungerar när jag gestaltar men det är en utdragen process som handlar om blockkognition som pågår i ett sträck utan avbrott för andra åtaganden i att producera kognitivt. Jobba på extraknäcket med kroppen går bra men att skriva andra arbetet och vara social finns inget utrymme.
Vad som händer i processen är att jag blir helt uppslukad av mina inre filosofiska resonemangen och kan bli sittandes stirrandes på objektet jag skapar i timmar - för att göra ett enda move som motiverar min kognition och det är det enda jag vet där jag uppnår mina intentioner med verket. Är gråtfärdig för det känns patetiskt, vi lever inte på 1800talet och tiden för denna sortens reflektionsverksamhet finns inte i min vardag, känner mig till och från lite smått hysterisk inombords och vet inte hur jag ska lösa att "GÖRA GÖRA GÖRA". Det jag kan göra är att "lägga mig platt" i ett medium jag redan känner till tekniken i och låta tekniken föra mig till mitt budskap...om meningen är att GÖRA GÖRA GÖRA GÖRA.. men det känns ju oerhört pretentiöst att inte ha något budskap innan jag börjar använda mediet för att färdigställa det som ska ställa ut mitt budskap i gestaltningsuppgiften "konflikt" .....Helvete
Wow... Det här med litteratur och reflektion, jag tror att det kan vara nödvändigt att vila på teorier och analys. Samtidigt känner jag inför gestaltningen att det finns en risk att blanda ihop gestaltningsformatet med uppsatsskrivande. Jag vill vill vill samla stoff och bygga en tes. Det är ju inte det vi ska göra.
SvaraRaderaKanske ska du försöka hitta ett helt nytt sätt att ta dig an uppgiften.
"Våga vara pretto."
Hoppas du kommer framåt, och att du kommer på torsdag!
SvaraRadera